Sedan kvällens teveunderhållning var avklarad satte jag mig vid öppna spisen. Jag var på besök i föräldrahemmet, det var så sent som i lördags. Jag hade några korrektur i knät som jag tänkte roa mig med; men för att få rätt balans mellan pappersarken, virklampan och ögonen samt bringa sätesmuskulaturen i vilsamt läge, satte jag upp fötterna mot den grova tegelhärden. Jag sitter alltid så, det en helt naturlig position för en man med min konstitution. Den här gången måste jag emellertid ha varit vårdslös. På väg upp mot det hårda och för fötterna inte särskilt vilsamma stödet stötte jag i stortånageln på ett sätt som satte nervbanorna i dallring. En nanosekund senare undslapp jag mig ett hojtande ljud.
Det var tyst i huset. Föräldrarna sov. På vinden sov mina barn. Ensam satt jag i vardagsrummet, och ropet ekade inte bara mellan väggarna utan också i minnets ekokammare. Det hade låtit skräckinjagande likt det ljud som emanerade ur John Sören Petterssons boråsiska mun när man petade honom medelhårt i magen. Ett rop av förvåning och måttlig smärta.
Det var länge sedan jag träffade John Sören. Mina tankar sökte sig planlöst bakåt och anlände ganska snart till en punkt i rumtiden då jag hade suttit vid just denna öppna spis, om än inte i samma fåtölj, med fötterna mot den hårda kanten. Det vaar på våren 1981, och mot örat höll jag den gula kobran, som lånade sin sisslande tunga åt mr JSP, John Splayer Pecial.
— Jahej deäJonsöören.
Jag blev genast på min vakt. Två och ett halvt år tidigare hade jag beställt mina allra första fanzines, från Bags, Bellis och Ahrvid. Från Ahrvid fick jag svar med vändande post, och strax därefter kom Encyklopedia Galactica nr 3 från John Sören Pettersson, Södermalmsgatan 16 i Borås. Jag hade inte beställt några fanzines från Borås! Hur kunde denne John Sören veta om min existens? Och till Borås var det bara fyra mil från Västra Bodarne: fandomsnaran slöt sig kring min unga hals.
Nu ville John Sören återuppliva SFF. Varför ringde han just mig? — Det minns jag inte. Jag minns egentligen bara en enda replik, och det var jag som yttrade den en god bit in i samtalet:
— Men varför i all världen vill du återuppliva SFF?
Jag tyckte nämligen att det var lika bra att SFF ljutit tvinsotdöden. För mig låg det något vagt motbjudande i tanken att bunta ihop det egna fanzinet med ett antal andra för krass ekonomisk vinnings skull. Egenarten i samsändningarnas fanzines föreföll gå förlorad, och mer än en gång hade jag gjort reflektionen att de allra bästa zinen inte gick ut med SFF.
Själv utgjorde jag inget undantag. Mitt första "SFF-fanzine" hette Ein halber Hund kann nicht pinkeln (dec 1979, distribuerad fem veckor senare) och var totalt innehållslöst. Det var inte befrämjande för tanken att göra ett fanzine enbart för att det skulle hinna med SFF-sändningen. Lika låg kvalitet utmärkte SFF-bulletin nr 7 (feb 1980, distribuerad åtta veckor senare).
Jag tror att John Sörens svar på min häpna fråga var kort och uppriktigt: För att få ut EG. I den legendariskt försenade sändning 11 låg nämligen EG 8 sedan ett antal månader.
Riktigt övertygad blev jag inte. Det var svårt att förknippa John Sören med någon form av kollektiva manifestationer. Man får dock komma ihåg att fandom levde under ett hårt tryck våren 1981. Schismen mellan Bellis och Engholm gjorde alla ledsna och förvirrade, och det fanns en längtan efter ett gemensamt projekt som kunde ersätta V€. Dessutom, och kanske ännu värre: fandom hade fått en yttre fiende.
Jag hörde häromdagen på radion en journalist som raljerade om vad ett scoop är. Hans exempel var att en kollega till Ove Rainer av illvilja hade läckt uppfigter till Göran Skytte, som gjorde ett stort indignationsnummer av dem och vann Stora journalistpriset, varefter Rainer dog. Poängen i historien skulle vara att Rainer oförskyllt fick schavottera, men vi som var med när det begav sig vet att det inte var så. Ove Rainer avskaffade trycksaken. He had it coming.
I maj 1981 infördes föreningspost. I ett slag blev det betydligt dyrare att skicka ut fanzines (och alla andra slags tidskrifter), men det var inte bara ett ekonomiskt problem. Själva fanzinets idé — en tidning i så enkelt utförande att vem som helst kan göra den själv — saboterades av att man inte dög inför postkassörskornas forskande blickar omman inte hade en förening bakom sig. Det var ett sätt att misstänkliggöra hela den personliga kreativiteten.
Nu fick emellertid SFF ett syfte, vilket tidigare saknats: en överlevnadsstrategi.
Jag och Maths Claesson började fundera. Tydligen var det så att danska postverket fortfarande erkände trycksaken som försändelseformat, oh faktum var att det skulle bli billigare att skicka SFF-sändningen från Danmark än att använda den svenska föreningsposten.
Särskilt Maths såg enorma möjligheter i detta. Under den tid han bodde i Göteborg fanns det inte en fannisk sammankomst som han inte vid någon punkt uunder kvällen försökte flytta över till Danmark. För honom var Danmark ett land som flödade av ¿l och piskefl¿de. Denna dröm hämtade sannolikt sin näring från ett ungdomligt svärmeri med en täck danska, men om den saken var han okarakteristikst förtegen.
I juni 1981 gjorde vi SFF-bulletin 5,11. Vi skildrade de uppenbara fördelarna med att skicka ut sändningarna från Fredrikshavn, och det var Maths formuleringar som var mest pregnanta:
GÖR DIN FANZINEDISTRIBUTION TILL EN STRÅLANDE FEST!!!
SKAPA DRAMATIK OCH SPÄNNING I DIN STENCILGRÅA VARDAG!!!
SE FRÄMMANDE LÄNDER. LÄR KÄNNA ETT ANNAT KULTURKLIMAT!!!
GÖKA BRUDAR VILDSINT. KNARKA REDLÖST!!!
FÖR VART TIONDE KUVERT DU SKICKAR TJÄNAR DU EN FLASKA KALL TUBORG ÖL
UTROPSTECKEN!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Något tidigare under juni hade sändning 11 utkommit efter ett halvårs SFF-dvala. I mitten av augusti kom sändning 12, med bland annat nya EG och ovannämnda bulletin 5,11. Redan den 23 september var det dags igen, och då for vi mycket riktigt till Fredrikshavn
Tyvärr har jag inte hittat några skildringar av den första Danmakrsresan bland zinen, och i mitt minne har de blandat ihop sig till en enda grötig resa med ömsom sol och ömsom regn och blåst. Ett gott medelintryck av resorna får man emellertid i signaturen Örjan Kotletts enaktare "Mörkt är mitt liv...!" i SFF-bulletin 18 (här något förkortad):
Erik Välkomna skall I vara!
Alla Jaaaa!
Erik Var är mitt mörka öl?
Alla Här!!!
(plötslig villervalla utbryter — båten ankommer till Fredrikshavn)
Alla Mot postkontoret — Jaaa!
(efter postkontoret)
Erik Var är mitt mörka öl?
Lotta Fråga Karlfeldt
Alla Han är ju död!
John-S Äsch
(plötsligt är det dags att missa båten)
Helena Nu missade vi båten
(plötsligt ombord på nästa båt)
David Baklänges framlänges och för all del upp och ned
Alla Åhhh
Örjan Ska vi dansa?
Alla Nej
(plötsligt vid tullen)
Kenneth Jag har tolv liter sprit i fickan
Alla Det har vi också!
Tullen Passera
Alla Skit också
(i Göteborg)
Alla Var bor vi?
(svaret blåser i vinden)
Vinden Här och där och där
Alla Åh, skit
(månen lyser över den tappra skaran som vilset letar efter målet)
Utfärderna präglades av påtaglig flit. Efter en rask och mycket diger frukostbuffé plockade vi ihop sändningen och adresserade kuverten. På postkontoret slabbade vi frimärken och övergick sedan till fria övningar. Allt efter årstiden gynnade vi butiker eller krogar. Jag minns en gång när Thomas Bossius och Kjell Waltman var med och det dracks Southern Comfort och Johnny Walker redan på utresan — jag tänkte att det var bra tidigt för så starka drycker, men det smakade gott: ja, varför inte börja dricka tidigt så att kalaset varar så mycket längre?
Svaret borde ha varit uppenbart, och uppenbarades hur som helst ganska snart. Jag minns också lekar som i stunden föreföll oerhört lustiga, gömma Glenns drink till exempel ("Oj då, det är visst dags att gå och fylla på igen!") Eller att peta John Sören i magen för att han skulle yttra den klassiska sentensen "En whisky i Borås". Eller när Bossius retade ett fyllo som envisades med att gå på händer ute på däck: "Du vågar aaaaaaldrig hoppa ner i det där räliga havet!" Däremot minns jag inte när en kontingent tappra SFF-tillskyndare fick övernatta i en tom järnvägsvagn för att de med näppe missat tre båtar i rad och inga fler återstod den dagen, ty den gången var jag inte med.
Annars var jag i allmänhet med, och hösten 1981 hände det årskilligt som man kunde vara med på. För mig som levt i Västra Bodernes lugna hägn var det som om en ny värld öppnade sig. I november började jag och Maths Claesson att utge Göteborgs Faanvheckliga, vid nyår flyttade jag, Martin Kristensom och David Nessle ihop i ett slanshack på Svangatan 9c i Olskroken och i januari började jag och Martin att läsa idé- och lärdomshistoria.
Eftersom det här skall handla om SFF skall jag inte skriva mer om GF och tiden på Svangatan (och Sprängkullsgatan 23b, där Helena Eriksson och sedermera också David bodde), men det känns litet underligt att hoppa över det. I mitt liv har den här perioden snarast namnet GF-tiden, och det var kring dess utgivning och märkliga redigeringsprinciper som allting kretsade. Göteborgsfandom bygdes upp 1981, hade sin korta blomning under första halvåret 1982 för att sedan långsamt förfallla.
Under våren åkte vi alltjämt till Danmark med SFF; och när GF gick under med sitt tjugoförsta nummer tog jag och Maths över ansvaret för SFF-sändningarna. SFF-bulletin redigerades också av oss i olika konstellationer. Det första numret var nr 18 i juni 1982; och det kan vara värt att göra en lista på de fanzines som den sändningen bestod av:
Lars-Arne Karlsson: Halsbrott
Magnus Eriksson: Late
Birgitta Bredin: Vertigo 5
Anders Johansson & Marcel Quarfood: Bädol
Ahrvid Engholm: Fnytt
Reklamlapp för NasaCon
John Sören Pettersson: Samlade drömmar
Chris Schander: Semikolon A & B
Chris Schander: I väntan på PEP
På den här tiden bestod sändningarna av mellan fem och tio fanzines, tunna som tjocka. Olika sorters reklamblad och oneshots har genom föreningens historia varit en farsot, men samsändningsformen har varit en hjälp för debuterande faneds (som Eriksson, Johansson och Quarfood ovan).
SFF-bulletin hade under John Sören Petterssons tid varit en i alla bemärkelser ensidigt blad, som i bästa fall berättade något fascinerande om rymden. Under min och Maths egid blev bulletinen ett slags genzine, som inte hade mycket mer med SFF att göra än att föreningen bekostade det. Men å andra sidan är ju SFF bara en tom form som det åvilar medlemmarna att fylla med något.
I nummer 20 började vi att bland kåserier, brev och recensioner publicera följetongen "Kamp, kraft och corflu", en så kallad faanfiction. Den skrevs till att börja med av mig och Maths och hade en intrig som tänktes ut efter hand, men i och med att David hoppade in som medförfattare i nr 21 blev det åtminstone för Anders Bellis svårt att hänga med. Men egentligen var felet mitt, ty det var jag som introducerade en bisarr parallellhandling:
Planeten Koho Pro IV hade just gått in i sin vätskefas och alla dess invånare var fullt upptagna av att sprida tebladen jämnt över ytan-
— Det kokar upp! Jag tror det rör på sig!
Frustande av upphetsning svävade bältatrossen över de bubblande vattenmängderna. Het vattenånga behärskade atmosfären och förmådde även denna väl virade tross att släppa till en och annan svettdroppe under vingfästet. Sikten var knappt en aln och alla periskop fick koppla på hyperrymdistiken. Luften veckade sig inför operatörernas blickar och det blev i ett slag möjligt att se ända bort till ett ställe som faktiskt låg förhållandevis långt bort. Bältatrossen gjorde ännu ett uttalande:
— Awright, boss. Take it off. Jag tror vi har den nu.
Planeten svalkade sig under ett försiktigt och mycket kortvarigt regn.
— Tebladen sväller, föll Anker Jörgensen in.
— Tebladen sväller! Awright. Jag tror vi har den.
Bältatrossen smattrade förtjust med näbben.
— Kan vi hälla upp en liten en? Kan vi ta en liten? Danmarks statsminister slickade sig förväntansfullt om läpparna, om skägget och fuktade sig sedan i nacken med en drypande svamp.
— Vi måste betala snart. Jag tror vi har den.
— Sänk snabbare! Sänk betydligt snabbare! Anker ropade med gäll röst.
— Vi får inte sumpa den, fastslog bältatrossen.
— Tesump, va?
— Hö. Jag tror vi har den.
Det här är faktiskt ett stycke som stannat kvar i minnet på mig. Det förefaller mig vara en ganska befängd idé att skildra tekokning på planetär nivå, och vad som följer i nästa scen är inte mindre märkligt: vi får följa teet ner i Anker Jörgensens mage, där det tas om hand av dennes enzymer:
— Det är strävt! Vi får ta det litet grand från undersidan! Kryp hitåt! Gå ihop!
— Oj! Verklighet! Väderlek! Jag är överrumplad! Jösses!
— Grovsträvt. Det kärvar här undertill också.
— De nalkas bruna porten! Det är en malström! Jag går i förlor...
— Metallmastigt.
— Jag försvinner...blubb.gluft..kvt...MALSTRÖM...gg...
Den ene stuvade undan all kvarvarande brunhet, lindade samman den, frankerade med en och fyrtio och skickade rätt in i bruna porten. Hög fart! Stor kraft!
Sedan tog David över och förändrade perspektivet:
Den lille gröne forskaren lutade sig tankfullt tillbaka i sin stol framför forskningsskeppet Eurythma 4:s manöverbord. Den hyperkänsliga audiosensorstrålen var riktad mot den vagt skönjbara vältrande, ormlika varelse som skymtade strax bredvid Danmarks premiärminister i de virvlande teångorna nere på ytan.
— Säg mig professorn, inföll hans assistent med en bekymrad rynka mellan sensorplantorna, hur kommer det sig att enzymerna pratar på precis samma sätt som Bältatrossen och Anker Jörgensen?
— Naturligtvis influeras dessa enzymer starkt av bärarorganismens sätt att tala; det är vad som brukar kallas den interorganiska interferenslagen vi ser i verksamhet.
— Jösses skymning, det är verkligen fantastiskt, viskade assistenten andäktigt.
— Låt mig få demonstrera min tes, sade professorn och riktade med några snabba slag på manualbrädet audiosensorstrålen mot sin kollegas bröstkorg. Snart hördes ljudet av tre små syfilispiroketer som hade möhippa i högtalarna:
— Har ni sett vilka döflådiga pappershattar jag kommit över, viskade en av dem andäktigt.
— Jösses, jösses skymning, det är verkligen fantastiskt, sade en annan. Ljudet av hur spiroketen arbetade med att trä gummibandet under sin säkert inte alltför markerade haka trängde igenom det högljudda gurglandet från den närbelägna magen.
— Ja, de är verkligen fantastiska. I sanning. Jösses skymning, viskade den tredje spiroketen andäktigt. I den här påsen har jag serpentinerna och harskramlorna. Jösses skymning.
— Som du ser, konstaterade professorn och stängde av utrustningen. Hans ton var torr, men en svag, distinkt ton av triumf trängde fram under de tjocka lagren av vetenskaplig saklighetsiver.
— Jösses skymning, viskade assistenten andäktigt.
Under GF:s tid hade vi experimenterat vildsint med att skriva under olika alias, anlägga olika perspektiv — på alla sätt pröva skrivandets gränser. I GF nr 2 skrev jag en rapport från en SFF-resa: istället för att skildra resans glädjeämnen försökte jag ta fasta på det som var trist och måla allt i grått. Den rapporten spred stor förstämning, och Cerberus Jantes spalter i senare nummer kunde inte uppvägas av Farbror Svens.
Det här märkliga avsteget från handlingen i "Kamp, kraft och corflu" framstår åtminstone i efterhand som ett sätt att undersöka hur ett berättarperspektiv är beskaffat, hur man skildrar personer genom deras repliker samt vilka avstånd man kan ha mellan författare och berättare. För att till sist knyta ihop detta avsnitt med huvudhandlingen lät David forskningsraketen närma sig fandomsystemet och planeten Serconism:
— Väldigt mycket saltsyra här idag, men inte mycket matbitar, sade den ena rösten och skrattade elakt. Har han däruppe tänkt ut någon av sina stygga planer igen, månne?
— Det kan du sätta dig på, lismade en andra, förmodligen kvinnlig stämma lågt. Han håller just på att lura de dumma serconfansen i fejd med planeten Fanniskhet.
Två låga, elaka skratt ljöd lågt mot bakgrund av det enträgna gurglandet från den misskötta magen.
— Skulle inte du ta hand om den där köttbullen där borta, återtog den första rösten.
— Ja, den är så gott som uppslukad redan, den kommer att vara uppspjälkad och distribuerad till näringsupptaget Riktigt Snart Nu. Det är minsann inget lätt göra att spjälka upp matbitar. Det är ett kämpande från morgon till kväll, ska jag säga. Och när jag ringer Stieg så säger han bara "vilken köttbullsuppspjälkning". "Åååh, åh, Stieg", viskar jag uppgivet, "den här köttbullen skulle ju vara uppspjälkad nu."
Professorn vände sig mot assistenten.
— Detta är intressant; jag tror vi plockat upp en konversation mellan några av Steve Slem-Sandbergs matspjälkningsenzymer.
Följetongens onda genius var jämte Ove Rainer den stackars SF-Forumredaktören Steve Sem-Sandberg, som väl inte gjort något mera ont än att ha mottagit ett blygsamt arvode för sitt arbete. Idealismens fana vajade högt i fanniska kretsar.
Tiden gick sin gilla gång med en SFF-bulletin varannan månad och några smärre Leuchtturmutgåvor dessemellan. Följetongen fortsatte, det lite slumpmässiga recenserandet av böcker och filmer likaså. En recension är dock intressant, och den återfinns i nr 26 (november 1983). Jag hade varit i London och sett The Draughtsman's Contract eftersom Michael Nyman gjort musiken (vilket påminner mig om att jag så sent som i går var och såg Mike Leighs Hemligheter och lögner och tänkte att den skada som Michael Nyman åsamkat engelsk filmmusik är fullständigt oöverskådlig); filmen gjorde mig fullständigt förvirrad och jag kunde omöjligen komma igång med recensionen. David, som var på besök hemma på Krukmakargatan — eller Kuksmakargatan, enligt GF-fannisk terminologi: Helena bodde på Sprängknullsgatan —, erbjöd sig beredvilligt att skriva den åt mig. Jag invände att han inte hade sett filmen. Nej, men det har ju du, svarade han pareskt. Alltså gick jag runt i rummet och berättade medan David hackade frenetiskt med pekfingret på min Halda:
Filmen spelar i slottsmiljö, där sextonhundratalets dästa nobless framslumrar sin säkert skyddade tillvaro i hägn av en säker bördsplutokrati gaggahump pluff guckel. Tecknaren tilltvingar sig ett kontrakt där han mot ett visst pekuniärt vederlag har att göra tolv teckningar på godset under en tidsrymd av lika många dagar. Under denna tid ska även slottsfrun vara behjälplig med sitt slippriga sköte och toppjucka hans jolmiga gurka. Detta möjliggörs genom att slottsherren under motsvarande tidsrymd tagit sig själv och sin gluteus maximus på en smärre affärsresa.Mycket råpippa och blod och ond bråd slakt. Gå och se den själva.
Om det inte hade varit för David, har jag en känsla av att göteborgsfandom hade varit betydligt mer välartad. I samma nummer stod han för fanzinerecensionerna, som befinner sig en hårsmån från total annihilering:
Spofvagani hejblart Ohugvult noff, mtrelleri megblatt humvuck snittri Jan Rishedorivorovich; "Böld-Oves Bölderbok". Smogvitt humblant kromivikk halb-bland "Böld-Ove". Ritrinnit ogan Hetti!
Spoffvollivi butta "Magasineringsteknik", veglon Ahrvid Engholm, strumvit Bloffni! Häckvi straffelgnuden! Blärt! Hurgu! Natte fem! Spoffivit egelnigi spräckvitner!!!!
Pastöriserad Kanin, strepp, golvit nerp. Bulvit.
Skodrat von håblat abel homni "Miraldas enchantment". Steknelin vodra alman fog. Poskluter natvi allmam.
SFF-Bulletin våder olytin hekler.
Att han hade rätt i sin slutsats om SFF-Bulletin bekräftas av att nästa nummer (nr 27, januari 1984) blev det sista som gjordes i Göteborg. Maths hade flyttat till Stockholm. Lotta Rönn hade övergivit oliverna. Glenn Petersen sålde svindyra mackor till Lill-Babs. Kenneth Larsson hade bytt geologin mot åldringsvård. Jag hade börjat lyssna på soul. David Nessle satt i finkan. Ted Forslunds tår hade krullat sig. Johan Frick fastnade med armen i sågverket hemmavid och kunde inte flytta ner till Göteborg ännu på ett tag. Jan Risheden visste inte om sin kärlek till kontrabassaxofonen. Martin Kristensson våndades.
Nya redaktörer för bulletinen blev Leif Carlsson och Anders Bellis, men det verkar som om sändningarna också under 1984 utgick från Göteborg: jag kvarstod som kassör och upprättade fina balansräkningar. Men mondän lockade.
Några nummer av Abstrakt Astrakan mäktade jag emellertid med, så att zinet i likhet med Der Leuchtturm uppnådde den jämna siffran tio, och tillsammans med Risheden utgav jag tre nummer av det återupplivade GF 1988. Spiken i kistan blev emellertid SFF-bulletin 50, som i mars 1988 utkom som mitt allra sista fanzinenummer.
Jag och Maths Claesson redigerade det, och innehållet bestod av föga fanniska skribenter som Xavier de Maistre, Frans G Bengtsson, Lars Gustafsson, Peter Nilsson och Samuel Beckett, vilka bestod med "hyllningar till den raketrymd som omger oss alla". Vilken idé! Herregud. Layouten är också en fasa med sin idiotiska diagonalitet.
Allra sist i detta avskedsfanzine finns min och Johan Fricks skildring av den sista Danmarksfärden, som tyvärr inte blev av eftersom Partikel-Janne befanns vara minderårig när vi skulle gå ombord. Vi försökte hålla modet uppe och skriva som om färden verkligen gått av stapeln. Det gås på pub och restaurang, och en efter en försvinner deltagarna på ett olycksbådande sätt. Lennart Svensson säger sig vilja gå hem; Janne Wallenius går för att lätta på trycket och Magnus Eriksson för att hitta ett paket Chesterfield.
"Nej, nu går vi hem till någon och spelar poker", utropar Andreasson. Andersson och Frick förklarar att de nog gärna sitter kvar och super, varpå de lämnas ensamma. De beställer in ytterligare varsin stor stark.
"Får det vara en Cecil?" framkastar Frick.
"Åh, men ta en själv, för all del", säger Andersson förbindligt.
"Men det är meningen att de ska ta slut", parerar Frick med ett av generositet isande leende.
I denna inte alldeles av gemyt präglade stämning dyker Kenneth Larsson upp, och färden hem till denne via Johans lägenhet dubbelexponeras med den aldrig anträdda båtfärden och utmynnar i inledningsscenen till Orson Welles Touch of Evil, som vi avslutade aftonen med att se. Det fanniska livets lekar är slut.
Genom vindlande korridorer och svävande etager går trions gång, letande sig ner på allt lägre plan djupt ner i båtens inre. Dunkandet från de enorma maskinerna tilltar alltmer, samtidigt som fartygets interiör förändras. Skräp virvlar över golvet, hyttdörrarna ser ut att leda till enklare bostäder från vilka skrällande transistormusik och stekos tränger ut, och bland skuggorna kan man ana dunkla gestalter som snabbt glider undan. Hundar kanske, eller mörkhyade barn.
"Bor du i de här trakterna numera?" undrar Andersson.
Larsson nickar tyst. Han låser upp en port och för in de andra på en kolmörk bakgård, där stanken från sällan tömda soptunnor ligger tung. De trevar sig försiktigt fram till ytterligare en port, går uppför en trätrappa och kliver konfunderade in i Larssons boning. Andersson och Frick slår sig ner i soffhörnan medan Larsson förbereder förfriskningarna.
På gatan utanför fönstret rullar en öppen stor vit bil bort från de amerikanska gränsposteringarna. Frick drar ett djupt andetag, han anar vad som kommer att hända; och när en våldsam explosion förintar bilen och dess förare, vet han att rättvisan måste ha sin gång, ondskans prägel vaskas bort, dynamiten uppspåras samt mer choklad och godsaker anskaffas.
— Erik Andersson
21-22 oktober 1996
SFF - SFFs historia - Stadgar - Om fanzine - Om SFF-bulletin - SFF-pollen