Om den polsk-brittiske skriftställaren Isaac Deutschers stora bok om Josef Stalin har någon sagt att den är en av de underligaste biografier som skrivits. Allt som står där är korrekt och väldokumenterat, och ändå tycker man sig aldrig komma sanningen nära; detta på samma sätt som man inte kan lära känna en person genom att ta del av ett protokoll från en läkarundersökning där alla fysiska måttangivelser finns noggrant angivna.
Att låta en sådan reflektion bilda inledning till en SFF-historik är inte lika sökt som det kan tyckas. Uppläggningen av detta jubileumsnummer har nämligen tvingat mig att i denna artikel koncentrera mig på aspekter av SFF som egentligen inte är de centrala, även om de kan vara nog så intressanta att i efterhand kartlägga. Vad är SFF för mig? I första hand är det förstås de SFF-sändningar som kommer varannan månad, ibland tjocka som biblar, ibland tunna som bibelsidor. I andra händ är SFF liktydigt med SFF-bulletinen.
SFF-sändningarna kommer antagligen att kartläggas på annat håll i detta jubileumsnummer, och ur SFF-bulletinerna kommer det att återtryckas olika bidrag som möjligtvis ger en bra vild av fanzinets utveckling. Vad återstår då för mig att skriva om? Jo det som jag själv tycker kommer först i tredje hand, nämligen SFF som förening. Naturligtvis har det funnits en styrelse; naturligtvis har det hållits årsmöten. Till skillnad från vad fallet är i vanliga föreningar har dock mötesverksamheten aldrig varit ens ett delmål för SFF.
Naturligtvis har SFF-medlemmarna träffats då och då i samband med föreningsaktiviteter, inte minst för att skicka ut sändningar. Båtresorna till Danmark i början av 1980-talet kommer att skildras på annat håll. Senaste gången en sådan resa hölls var dock 1986; jag själv, Michael Andersson, Anders Püschel och möjligtvis några till turade av och an mellan Limhamn och Dragör medan vi skrev SFF-kuvert och buntade fanzines, för att sedan konstatera att trycksaksportot i Danmark hade blivit så dyrt att det egentligen inte lönade sig för föreningen att posta sändningarna därifrån längre.
Fangatheringar har förstås hållits sedan dess för att skicka ut sändningarna. Lennart Uhlin har varit bättre än jag på att ordnia sådana möten. Ändå tror jag inte att dessa möten behöver skildras så mycket i en artikel som denna. Jag tänker i stället övergå till den mer formella typen av föreningsverksamhet, nämligen årsmötena och bemanningen av SFF:s styrelse. Under den period som jag ska skildra har årsmötena på ett föredömligt sätt dokumenterats i forma v icke enbart beslutsprotokoll utan ofta även diskussionsprotokoll. Vid närmare betraktande kan ärendena på SFF-årsmötena sägas sönderfalla i tre delar:
a) val till förtroendeuppdrag
b) verksamhetsrapporter
c) mat
Det har hela tiden funnits en fungerande styrelse med fasta ansvarsposter. Ändå kan man snabbt konstatera att det sedan 1980-talets mitt ägt rum vissa terminologiska förskjutningar vad gäller styrelsens sammansättning. Att denna förskjutning skulle åtföljas av en motsvarande förskjutning av aktiviteternas karaktär är däremot mer tveksamt.
1984-85 års styrelser bestod av tre personer: Maths Claesson (ordförande), Erik Andersson (kassör) och Lotta Rönn (sekreterare). Protokollen var strama och föredömligt kortfattade.
Vid årsmötet 1986 framträder de första tecknen på en förändring. Maths och Erik hade inför årsmötet gett tillkänna att de tänkte avgå. Inför valet av ordförande erhöll sex personer röster: Martin Andreasson (4 röster), Erik Andersson (2 röster), Malte Andreasson, Tommy Carlsson, Jan Risheden och Lennart Stark (1 röst Vardera). Inte mindre än nio personer nominerades till posten kom kassör: Erik Andersson, 'Malte Andreasson, Nibe Blomquist, Magnus Eriksson, Tony Eriksson, Johan Frick, Jan Risheden, Christoffer Schander och Lennart Stark. Av dessa erhöll bara Nibe Blomquist och Magnus Eriksson röster; Magnus valdes till kassör med siffrorna 6 mot 2. Lotta Rönn kvarstod som sekreterare efter att ha segrat över utmanarna Malte Andreasson, Johan Frick, Jan Risheden och Christoffer Schander.
Därefter utbröt en diskussion som jag så här tio år efteråt inte mins något av, men som gav avtryck i form av följande paragrafer:
"§ 13 Frågan om Christoffer Schander skall få ha sitt namn med i
protokollet bortlades till nästa årsmöte. Lennart Stark reserverades
sig mot bordläggningen. Malte och Martin Andreasson reserverade sig om
reservationen.
§ 14 Lotta Rönn avgick som mötessekreterare. Till ny mötessekreterare
valdes Christoffer Schander.
§ 15 Beslöts tillsätta en utredning bestående av Malte och Martin
Andreasson samt Magnus Eriksson med syfte att utreda:
a) § 13.
b) Christoffer Schanders moraliska nivå.
c) SFF:s moraliska nivå.
d) Sin egen moraliska nivå.
Rapport skall publiceras i SFF-bulletinen under det kommande året. Remissinstans skall vara Christoffer Schander, vilkens åsikter om utredningen skall publiceras i samma bulletin."
Utredningen lade aldrig fram någon rapport, vilket vid 1987 års årsmöte förklarades med att Christoffer Schander hade befunnits sakna moral och följaktligen inte kunde ha någon moralisk nivå, varför det inte fanns någon utredningsmaterial för oss att arbeta med. Magnus Eriksson reserverade sig. De övriga punkterna i vårt uppdrag glömdes sannolikt.
I övrigt innebar årsmötet 1987 att Lotta Rönn avgick som sekreterare och efterträddes av Tommy Carlsson, medan Martin och Magnus kvarstod som ordförande respektive kassör. En efterlängtad innovation var styrelseposterna som förste och andre sexolog, vilka bekläddes av Lotta Rönn och Jan Risheden (som då höll på att studera ämnet vid Göteborgs universitet). Av någon anledning vimlar det av "valberedningens förslag " i protokollet, vilket är underligt eftersom det aldrig hade valts någon valberedning vid årsmötet 1986. Nu reparerade man skadan genom att utse Erik Andersson & Co till valberedning. Det skulle bli början på ett långvarigt förtroendeuppdrag.
Under 1987 avgick Magnus Eriksson som kassör. Ett extra årsmöte avhölls i Göteborg på hösten, där Mattias Svensson valdes som ersättare. Vid samma möte fick jag kritik för att inte ha ansträngt mig för att bereda Ahrvid Engholm möjlighet att bidra till SFF-sändning 47, utan ha låtit bli att distribuera dennes bidrag eftersom det hade skickats in för få exemplar. I övrigt från det extra årsmötet: "§8. Jan Risheden och Johan Frick river sta med en mäktig bit. 2 för, 14 mot. Motvillig applåd."
Av någon anledning tycks 1988 års årsmötesprotokoll aldrig ha blivit publicerat i SFF-bulletinen, vilket i efterhand förvånar mig. Jag vill i alla fall minnas att det avhölls hemma hos Malte Andreasson på Karl XI-gatan 1 i Lund, att Molle Kanmert och Chris Loneberg var där och att en stor del av förhandlingarna kretsade kring det faktum att råbiff med hackad lök och kapris och rå äggula var det som väntade fansen efter mötetes avslutande. Några förändningar i styrelsen kan jag inte minnas, även om sådana sannolikt ägde rum.
1989 års årsmöte togs skadan igen med ett exemplariskt protokoll som återtrycktes i bulletin nr 56. Sexologerna hade uppenbarligen 1988 separerat sin verksamhet från den övriga styrelsens: "§ 7. Styrelsens verksamhetsberättelse för 1988: Styrelsen har ingenting gjort. § 8. Sexologiutskottets verksamhetsberättelse för 1988: Verksamhet har förekommit. Utlovade organ ha emellertid ej publicerats." Martin Andreasson omvaldes som ordförande, Mattias Svensson som kassör (med röstsiffrorna 8-4 mot Disken, David Nessles och Irmhild Meyers skräckskapelse på diskbänken hemma i Angered). Till posten som sekreterare nominerades samtliga medlemmar i SFF "som med någon beredvillighet kan hänföras till kategorin Flicka eller kategorin Utlänning", vilket blev 26 personer som utförligt presenterades. Ylva Spångberg vann övertygande med 9 röester mot 1 för Christian Mras ("konstigt efternamn, måste vara utlänning") och 1 för Henry Linder ("bosatt så långt norrut att han nästan är utlänning").
Sexologutskottet avskaffades och ersattes av en styrelsepost som "etniskt ombud och ambassadör för provinsområden såsom Skytien, Mecklenburg och Baltiska Kongo". Posten bekläddes av Per Christian Jørgensen, vilken i sin egenskap av norrman ansågs vara särskilt lämpad som etniskt ombud. Därutöver inrättades SFF-baletten, med P. C. Jørgensen som inspicient och Leif Carlsson, Gunnar Gällmo, Farsta gymnasiums SF- och fantasyförening (FGSFFF), John-Henri Holmberg, Jessica Santesson, Stiftelsen Alvar Appeltoffts Minnesfond (SAAM), Ylva Spångberg och Lars-Olov Strandberg som medlemmar i danstruppen. Valberedningen förklarade sig ha strävat efter att bemanna baletten med personer som antingen var "lätta på foten eller i annat kroppsligt hänseende lämpade som dansörer eller -öser" eller "många, för att vid behov uppträda som svampar, stjärnor & dyl". Bjørn Olav Listog utsågs till föreningsmaskot och Erik Andersson & Co omvaldes som valberedning.
Årsmötet 1990 företogs parallellt med att mötesordföranden Martin Andreasson stekte pannkakor till de närvarande, vilket gav avtryck i §§ 1, 2, 9, 10, 11, 12, 19, 20, 25, och 26. Ur § 12 kan citeras: "Kassörens verksamhetsberättelse: Kassör Mattias Svensson kunde till allas glädje meddela att föreningen är omåttligt rik. Längre än så yann han inte emedan en utanför dagordningen uppkommen och förd diskussion om säkerhetsfrågor överröstade honom. Ett inslag i diskussionen var att SFF borde anställa asylsökande Securitate-män för främjande av säkerheten in om föreningen, men även dylika från östtyska Stasi kunde tänkas. Till sist lyckades mötesordföranden MA återföra mötet till ordningen och MS kunde fortsätta föredra verksamhetsberättelsen."
P. C. Jørgensen tilldelades en reprimand för sitt bedrövliga handhavande av tjänsten som etniskt ombud men gavs ändå ansvarsfrihet under devisen "förlorar du en står dig tusen åter" (§ 14). Martin Andreasson och Mattias Svensson omvaldes som ordförande och kassör; till sekreterare för 1990 valdes Anders Bellis. Posten som etniskt ombud avskaffades och ersattes av en post som ambassadör i relevanta delar av mondän. Såväl Anders Püschel som Peter Kalmström erhöll 4 röster i omröstningen för detta uppdrag. Dilemmat fick en salomonisk lösning genom att Michael Andersson föreslog att Püschel och Kalmström delade på uppdraget enligt Shamir/Peres-modellen, det vill säga att de sitter halva tiden var. SFF-baletten och inspicienttjänsten vakantsattes på grund av bristande intresse; till ny föreningsmaskot valdes Christian Mras. Erik Andersson & Co omvaldes som valberedning "för ytterligare ett års fruktbar och givande verksamhet".
Protokollet för 1991 års årsmöte i Göteborg var ovanligt kort -- åtta punkter på sammanlagt sjutton rader -- men bekräftade status quo: "Val av ny styrelse. Det blev samma gamla gäng. SFF:s nomenklatura sitter i orubbat bo." Detta var årsmötet när varken ordföranden, kassören eller sekreteraren var närvarande, ej heller ambassadörerena i relevanta delar av mondän.
Årsmötet 1992 kan jag inte hitta protokollet till, men jag har bestämt för mig att det hölls hemma hos Malte Andreasson i hans lilla trivsamma lägenhet på Bragevägen i Lärkstan. Lägenheten var så liten och trivsam att det inte gick att fälla ut ugnsluckan i köket eftersom väggen mitt emot hindrade rörelsen; sällan har det heller varit så lätt att säga att den massiva tillströmningen till ett SFF-årsmöte gjorde att det inte hade gått att få in ytterligare gäster i möteslokalerna.
1993 hölls årsmötet hemma hos mig på Bergsundsgatan (samma lägenhet där Johan Frick sedan bodde en tid, tillika belägen bara ett femtiotal meter från den klassiska SFSF-adressen Folkskolegatan 22), så då kunde vi få plats bekvämt alla fyra. Vid det här laget tror jag att traditionen med mat hade börjat ebba ut, men diffusa hågkomster av te och potatischips dyker upp ur mitt inre. Hur som helst omstrukturerades styrelsen åter, denna gån till att bestå av ordförande (jag själv), kassör (Mattias Svensson), politruk (Holger Eliasson), ideologisk överrock (Anders Hultman) samt etnisk ambassadör (Jan-Erik Zandersson, i enlighet med tankegången att personer som bor i erövrade provinser och har ovanliga efternamn kan betecknas somreservutlänningar). Detta vara nnars ett årsmöte som både antog formalla stadgar för SFF -- antagligen de första sedan Stocksundstiden -- och i samband med fastställande av medlemsavgiften passade på att uttala sig enhälligt gillande om regeringens antiinflationspolitik, varför ingen höjning föreslogs.
Efter en regenttid på åtta år -- vilket då faktiskt motsvarade halva SFF:s levnad i år räknat, och mer därtill i andelen av antalet SFF-sändningar -- avgick slutligen jag som ordförande vid årsmötet 1994 i Alvarfondens lokaler på Västmannagatan i Stockholm. Lennart Uhlin nyvaldes på posten, som strax döptes om till demiurg; Mattias Svensson satt kvar ännu en tid som kassör (en post som nu döptes om till plutokrat). Tillsammans med politruken Holger Eliasson fick han utgöra kontinuiteten i styrelsen, medan ny ideologisk överrock blev Niklas Derouche och ny etnisk ambassadör blev Johan Schimanski. Det pålitliga gänget Erik Andersson & Co förblev valberedning, vilket de väl är ännu i dag.
Lennart har alltsedan dess varit en upplyst regent som gärna lånat sitt öra åt befolkningens önskemål; under hans fasta men välvilliga hand har SFF-bulletinerna tjocknat samtidigt som ekonomin förbättrats. Eftersom jag själv inte längre är aktiv i föreningen har jag egentligen ingen aning om hur arbetet bedrivs; men att styrelsen är lika aktiv som någonsin, att valberedningen utför sitt arbete lika oklanderligt nu som förut och att redaktörskandidater till SFF-bulletinnummer strömmar till lika ivrigt nu som då är min fasta övertygelse, inte minst för att jag har blivit tillsagt att skriva så.
Det finns slutligen ett faktum som kan vara värt att uppmärksamma vid ett SFF-jubileum, och det är att föreningen faktiskt har haft ett alldeles häpnadsväckande stabilt medlemsantal ända sedan 1980-talets mitt. Från sändning 40 och fram till sändning 100 har antalet medlemmar pendlat mellan 52 och 81 och för det mesta kretsat kring 70-strecket. Desto mer intressant är detta med tanke på att fandom som helhet blivit mindre aktiv sedan dess. Det senare avspeglar sig i SFF-sändningarnas omfång, men alltså inte i medlemsantalet.
Detta tror jag är ett ganska bra bevis för att SFF fortfarande behövs och kommer att leva vidare. Hur fandom ser ut och hur stor den är vid 200-sändningsjubileet kan ingen veta, men porto kommer faneds att vilja spara in på så länge det utges pappersfanzines, och personer som hyser ett intresse för fanzinefandom kommer alltid att vilja ha en smidig möjlighet till kontakt med den världen. I en fandom gripen av missmod och existentiella tvivel är detta ett trösterikt och faktiskt ganska optimistiskt budskap.
-- Martin Andreasson 1996
SFF - SFFs historia - Stadgar - Om fanzine - Om SFF-bulletin - SFF-pollen